2, förklaring

För ca 3, 5 år sedan så började jag märka att mitt vänstra knä gjorde ont när jag gick i trappor, framförallt nerför. Det började så långsamt att jag inte riktigt reflekterade över det. Långsamt, väldigt långsamt så gjorde det mer ont. Istället för att det bara gjorde ont när jag gick i trappor så började det göra ont när jag körde bil, gick i backar eller stod upp för länge.

Jag har varit runt hästar merparten av mitt liv och råkat ut för ett antal olyckor. Så ibland har jag ont. Det kommer och går. Men det onda i knäet försvann aldrig. Det blev värre. Jag gick till några läkare och ingen hittade något. Efter lite mer än ett år gått, och knäet fortfarande gjorde ont så tänkte jag att jag skulle försöka börja använda det, det fungerade ju med promenader. Så jag joggade ca 500 m efter en lång uppvärmning. Gick hem, duschade och satte mig i soffan och tittade på något tvprogram. Efter programmet så reste jag mig upp för att gå och ta något att dricka. Och rasade ihop. Knäet höll inte alls. Jag kunde knappt stå upp. Totalt tror jag att jag haltade i två veckor. Bullen höll sig nära mig hela tiden och tittade på mig med sina ängelögon.

Till slut fick min mamma tag på en läkare som kunde ställa diagnos. Min knäskålssena är permanent skadad. Men, det behöver inte betyda att jag alltid kommer ha ont, som den fina läkaren sa. Väldigt försiktigt sa han åt mig att jag behövde gå ner i vikt och långsamt börja träna upp muskulaturen runt knäet.

Nu kan jag jag springa 5 km utan problem, styrketräna, vara med på spinning och framförallt så gör knäet nästan aldrig ont mer. Jag känner av det om jag trampar fel, eller om jag överanstränger mig och om jag inte vilar tillräckligt mellan mina träningspass.

Jag tror att jag kan springa en mil redan nu, men jag måste ta det lugnt. Men den dag springer en mil, den dagen dricker jag champagne.