Jag har varit lite vilsen i mitt hästeri de senaste åren. När Afrodite väntade Lukas så var min plan solklar. Jag skulle träna upp honom och tävla honom i trav. Så pajade knäet. En god vän till mig tog då över träningen, och vi (jag och mina föräldrar) betalade henne i nästan ett och ett halvt år, och Lukas var duktig. Men under detta ett och ett halvt år som gått då Lukas inte bott hos mig så hade jag gjort en inre resa som jag idag har svårt att beskriva. Jag vet bara att tanken på att utsätta mina fina Lukas för den typ av påfrestning som tävling och träning på elitnivå (som krävs när man tränar travhästar) inte längre kändes kul. Snarare var tanken ganska så ångestladdad. Men jag förstod inte vad jag kände eller var dessa känslor kom ifrån.
Lite tid går och Lukas går bara i hagen med sin mamma. Jag kunde stå och titta på honom i flera timmar i hagen, klurandes på något jag egentligen inte ens hade frågan till. Jag förstod mig inte på den här hästen jag själv hade skapat. Lukas har ett fritt sinne, han tycker att han är väldens bästa på....ja, allt. Ska man vara runt honom så måste man vara värdig honom. Han har minst sagt gott självförtroende. Det hade han redan som föl. Det har jag aldrig velat bryta. Långsamt har både frågan jag har letat efter och svaret blivit tydligare. Skulle jag fortsatt travträna Lukas hade jag långsamt brutit ner honom. Jag märkte det redan när han tränades hos min vän. Han var inte samma glada, världsbästa häst.
När jag väl hittat min fråga, och fått mitt svar så kom nya vägar. Och tack vare den bästa 30 års presenten någonsin så vet jag hur jag ska lära mig att hantera Lukas.
Den här vägen har gjort mig ödmjuk. Jag må kunna hästar, men det betyder inte att jag kan häst.
Jag har klurat länge på om jag ska ha kvar den här bloggen. Jag kan inte skriva om mitt arbete, vilket är tråkigt för det är fruktansvärt roligt att vara rektor. Men det jag kan dela med mig av är min resa med Lukas och den häst jag nu letar efter. Jag kan också dela med mig av den träning som jag själv måste göra för att överhuvudtaget kunna hålla på med hästar. För nej, det var ingen slump att jag orkade ta tag i min övervikt och kassa knä samtidigt som jag förstod vad jag inte förstått.
Rörigt? Det är ingenting mot hur det var att gå igenom detta. Det kan jag lova.
