Jag har alltid varit ambitiös. Jag vet egentligen inte varför, men jag har alltid älskat att vara det. För tio år sedan var jag övertygad om att jag skulle bli nästa Stig H. På gymnasiet stod jag ändlösa timmar på tävlingar och tittade på hästarna. Tittade på stamtavlorna och försökte hitta gemensamma nämnare för de med liknande stam. Jag kunde stå så mitt i vintern tills jag var så kall om min fötter att det tog halva natten för dem att bli varma igen.
Jag har tusen liknade historier. Om sena arbetsdagar, om hur människor kan behandla en ung tjej med ambition, om timmar av pluggande, om sönderfrusna fingrar, om år hemifrån....
Saken är den att jag tycker om det.
Jag tycker om att få känna att jag anstränger mig till det yttersta. Att vara mer påläst än andra. Att ta i mer än andra. Jag vet inte varför jag är sån eller var det kommit från. Men om det är något som jag har fått gratis i livet så är det just min ambition.
Det är den känslan jag vill överföra på mina elever. Att man kan bli och göra precis exakt vad man vill. Om det är hemmafru, så fine. Om det är stadsminister så fine.
För tio år sedan var jag 20 år och säker på att bli nästa Stig H.
Nu ska jag snart fylla 30 och är biträdande rektor på en skola utan hästinriktning.
Vad jag är då när jag fyller 40 år? Ambitiös, mest sannolikt,
"Keep away from those who try to belittle your ambitions. Samll people always do that, but the really great make you believe that you too can become great"
