Att korrigera symtom

Mina två stora intressen i livet är skolan och hästar. På ett eller annat sätt har båda världarna funnits i mitt liv sen jag var barn. Skolan och hästvärlden är förvånadsvärt lika. Exakt hur jag tänker kring det resongemanget får jag ta någon annan gång. Men de delar även samma problemområde. Det jag tänker på nu är att man inom båda gebiten är man ganska duktig på att korrigera symtom, men inte lika bra på fixa problematiken bakom symtomen. Inom skolan blir det tydligt när man har en elev som av olika anledningar inte passar in i skolsystemet men tvingas in i det i alla fall. För problematiken blir dubbel här. Skolsystemet kommer aldrig bli rättvist och det går inte att göra en skola för alla. Det har man försökt lösa med diverse stödsystem inom skolan. Men det faktumet är att för den individ som inte passar in i skolsystemet kravstår problematiken, men symtomen behandlas.
I hästvärlden är det ännu tydligare. Hästar kan känna när en fluga sätter sig på dem, men ändå behöver männikskan skarp metall i munnen, inspänningstyglar och dylikt för att kunna samarbete, eller i värsta fall, kontrollera hästen.
Sannolikt grundar det sig i okunskap. I båda fall. Och lika lätt som det är att konstatera problematiken, lika svårt är det att lösa problemen. Det är lätt att man hamnar i att lagar måste ändras och rutiner måste skapas. Jag tror inte det löser någonting eftersom det främst om en attitydförändring.
Och hur får man till den?

28, friends fur-ever

Förklaring.

Varför vill jag då träffa Cesar Millan?

Jag började följa hans serie "The Dog Whisperer" för flera år sedan. Det blev rutin att på måndagar titta på serien och ta en kopp te.

Han fascinerar mig, hans totala kontroll över sitt kroppsspråk och hur han utstrålar dominans utan att använda våld.

När Cesar Millan arbetar med hundar utstålar han "calm-assertive energy" dvs en lugn och behärskad energi. Han brukar ofta prata om hur viktigt det är att förstå att en hund är ett djur, inte en människa. Visst, hunden har domesticerats så pass att de kan läsa av oss och vi dem. Deras ansiktsmimik har till och med börjat likna vår. Men en hund är en hund. Det är farligt att förmänskliga djur. Vi som har djur har tagit ansvar för att dessa djur, och måste se till att deras naturliga beteende och behov blir tillfredsställda.

Amen to that, liksom.

Jag vill träffa Cesar och prata med honom om hundar, domesticering och energier. Se hur han arbetar med djur "live" och säkert få mig en livsläxa.

If your a dog and your owner suggests that you wear a sweater....

suggest thar he wear a tail

Fran Lebowitz

50, avklarad

Tack Ingrid, det gjorde mig väldigt glad att läsa detta!

Fina elever man har haft...

"du kan ta bort den nedersta, för du har förändrat mitt liv! tack för att du var/är en så fruktansvärt bra lärare :) du har fått mej att inse att jag faktiskt klarar saker jag inte trodde att jag skulle klara av.
du ska bara se mej bland hästar nu! och jag kan rida utan att sitta som en vante, och jag kan styra hästen.
så sjukt häftigt.
så tack för att du hjälpt mej på traven! =)"

26

Första steget mot att få Lukas inriden är taget. Jag hängde på honom idag när han åt lunch. Precis när jag la mig på honom regerade han men sen brydde han sig inte alls. Vi gjorde lite övningar också och det går bättre och bättre. Backningarna är fortfarande lite sisådär med, men han kommer på inkallning och stannar när jag stannar. Han flyttar sig för tryck och han kommer och myser när han gjort något bra. So far så good!

1-50

2, förklaring

För ca 3, 5 år sedan så började jag märka att mitt vänstra knä gjorde ont när jag gick i trappor, framförallt nerför. Det började så långsamt att jag inte riktigt reflekterade över det. Långsamt, väldigt långsamt så gjorde det mer ont. Istället för att det bara gjorde ont när jag gick i trappor så började det göra ont när jag körde bil, gick i backar eller stod upp för länge.

Jag har varit runt hästar merparten av mitt liv och råkat ut för ett antal olyckor. Så ibland har jag ont. Det kommer och går. Men det onda i knäet försvann aldrig. Det blev värre. Jag gick till några läkare och ingen hittade något. Efter lite mer än ett år gått, och knäet fortfarande gjorde ont så tänkte jag att jag skulle försöka börja använda det, det fungerade ju med promenader. Så jag joggade ca 500 m efter en lång uppvärmning. Gick hem, duschade och satte mig i soffan och tittade på något tvprogram. Efter programmet så reste jag mig upp för att gå och ta något att dricka. Och rasade ihop. Knäet höll inte alls. Jag kunde knappt stå upp. Totalt tror jag att jag haltade i två veckor. Bullen höll sig nära mig hela tiden och tittade på mig med sina ängelögon.

Till slut fick min mamma tag på en läkare som kunde ställa diagnos. Min knäskålssena är permanent skadad. Men, det behöver inte betyda att jag alltid kommer ha ont, som den fina läkaren sa. Väldigt försiktigt sa han åt mig att jag behövde gå ner i vikt och långsamt börja träna upp muskulaturen runt knäet.

Nu kan jag jag springa 5 km utan problem, styrketräna, vara med på spinning och framförallt så gör knäet nästan aldrig ont mer. Jag känner av det om jag trampar fel, eller om jag överanstränger mig och om jag inte vilar tillräckligt mellan mina träningspass.

Jag tror att jag kan springa en mil redan nu, men jag måste ta det lugnt. Men den dag springer en mil, den dagen dricker jag champagne.