Perfectly Imperfect

Jag har varit lite vilsen i mitt hästeri de senaste åren. När Afrodite väntade Lukas så var min plan solklar. Jag skulle träna upp honom och tävla honom i trav. Så pajade knäet. En god vän till mig tog då över träningen, och vi (jag och mina föräldrar) betalade henne i nästan ett och ett halvt år, och Lukas var duktig. Men under detta ett och ett halvt år som gått då Lukas inte bott hos mig så hade jag gjort en inre resa som jag idag har svårt att beskriva. Jag vet bara att tanken på att utsätta mina fina Lukas för den typ av påfrestning som tävling och träning på elitnivå (som krävs när man tränar travhästar) inte längre kändes kul. Snarare var tanken ganska så ångestladdad. Men jag förstod inte vad jag kände eller var dessa känslor kom ifrån.

Lite tid går och Lukas går bara i hagen med sin mamma. Jag kunde stå och titta på honom i flera timmar i hagen, klurandes på något jag egentligen inte ens hade frågan till. Jag förstod mig inte på den här hästen jag själv hade skapat. Lukas har ett fritt sinne, han tycker att han är väldens bästa på....ja, allt. Ska man vara runt honom så måste man vara värdig honom. Han har minst sagt gott självförtroende. Det hade han redan som föl. Det har jag aldrig velat bryta. Långsamt har både frågan jag har letat efter och svaret blivit tydligare. Skulle jag fortsatt travträna Lukas hade jag långsamt brutit ner honom. Jag märkte det redan när han tränades hos min vän. Han var inte samma glada, världsbästa häst.

När jag väl hittat min fråga, och fått mitt svar så kom nya vägar. Och tack vare den bästa 30 års presenten någonsin så vet jag hur jag ska lära mig att hantera Lukas.

Den här vägen har gjort mig ödmjuk. Jag må kunna hästar, men det betyder inte att jag kan häst.

Jag har klurat länge på om jag ska ha kvar den här bloggen. Jag kan inte skriva om mitt arbete, vilket är tråkigt för det är fruktansvärt roligt att vara rektor. Men det jag kan dela med mig av är min resa med Lukas och den häst jag nu letar efter. Jag kan också dela med mig av den träning som jag själv måste göra för att överhuvudtaget kunna hålla på med hästar. För nej, det var ingen slump att jag orkade ta tag i min övervikt och kassa knä samtidigt som jag förstod vad jag inte förstått.

Rörigt? Det är ingenting mot hur det var att gå igenom detta. Det kan jag lova.

"Det är ju du som är shit-for-brains"

Lukas är verkligen inte som någon annan häst jag har träffat. Han har integritet,

 han är bestämd och har vill ha det på särskilda sätt. Och hästen är smart.

Idag när jag skulle ta in Lukas från hagen så var Lukas i "gangstermode", och för att vara rättvis

så var flugorna och andra diverse småkryp överjävliga. Tillslut får hästen nog och kastar sig bakåt

och sparkar mot de elaka insekterna. Tappert försök, men det enda han lyckades med var att bränna av huden på två av mina fingrar. 

Som sagt, Lukas i "gangstermode" gjorde promenaden in till stallet...intressant. 

Väl i stallet så fick han en välförtjänt borstning och lite kel (och morötter).

Så, på väg ut från stallet, så blev det samma "gangstermode" och när jag skulle släppa Lukas i hagen igen så blir han överlycklig...och springer åt fel hål. "Jaja, shit-for-brains jag får väl visa dig var flocken är. Så du inte springer ner ett staket eller två". (Lukas är inte känd för att gör solklara val i livet)

Så jag går och ropar på honom. Han står under ett träd och hade en  "var tog alla vägen"-look. Men i alla fall, jag ropar på honom och.... han kommer springande. Så börjar vi promenera till de andra hästarna. Han följer lugnt och troget. Så jag börjar springa en liten bit. Han travar lugnt efter. Jag tvärstannar. Han tvärstannar. Han uppför sig exemplariskt och lyssnar helt och håller på mitt kroppsspråk.

Väl framme vid flocken så stannar jag och säger "hopp och lek" och pekar på flocken. Då ger Lukas mig en klockren "Det är ju du som shit-for-brains.  Hur många gånger ska jag säga att jag föredrar att

 arbeta med dig under frihet?"

Det är jävligt jobbigt att min häst är smartare än vad jag är. 

Och, ja, Jag och Lukas har långa samtal som bara hörs i mitt huvud. Det är bara en av mina många charmerande sidor.

Hitta....

ledarstoet:

mysfarbrorn:

nyfikna ungpojken:

månadens par:

veckans skofetish:

And it´s hard to dance with the devil on your back, so shake him off

Jag har ju en viss förmåga att totalt snöa in i, i mitt tycke, inspirerande människor. Jag plöjer genom deras självbiografier och letar efter citat på internet. Det finns inget som fascinerar mig så mycket som människor som lyckats livet. Människor vars handlingar gjort skillnad. 

Oprah Winfrey, Winston Churchill och Steve Jobs är några som fascinerar mig. Den senaste 

djupdykningen är Kelly Cutrone. Det hela började med att jag satt på mitt hotellrum här uppe i Sundsvall, trött och gnällig som f-n (ja, det händer mig med när jag inte passar mig) och tittade på något modellprogram, som jag vanligtvis tycker är ganska värdelösa, där Kelly var någon form av domare/programledare. Tjejerna som tävlade skulle få makeovers men en tjej vägrade. Då sa Kelly något till tjejen som fick mig att vakna till liv lite. 

Hon sa "You are doing a very good job defending mediocrity"

Sen har hon ju skrivit två böcker, som jag givetvis var tvungen att beställa enbart på grund av deras titlar.

De heter nämlignen "If you have to cry, go outside, And other things your mother never told you" och "Normal gets you nowhere" 

Awesomness. 

Juni, snälla var awesome.

"Whatever gets you through the night"

...

Its just a spark, 

but it is enough to keep me going.

Folks are usually as happy as they make up their minds to be.

Jag blir förvånad över hur snabbt jag vänjer mig. Gatorna jag går på, vägen jag kör till jobbet, 

gymmet jag använder, allt har blivit normalt och "hemma". Jag har anpassat mig. 

Det finns nästan något systematiskt över hur jag anpassar mig till att bo och 

arbeta på en ny plats. 

Det underlättar en del, men skrämmer mig också lite. Ibland undrar jag 

om min självständighet är så himla sund. 

Nåja, jag har det bra och det är fint väder. 

Alltid något.

Mördarmånaden

Jag, min syster och hennes sambo hade under mars månad en mördarmånad. Vi tränade som fan, drack ingen alkohol, åt inga halvfabrikat, och åt så bra och näringsriktig mat vi bara kunde. Resultatet för mig blev -5 kg. Syftet var inte exklusivt viktnedgång, utan att må bra. Vilket jag gjorde.

 Efter mars var slut har jag fortsatt att träna, och är väl i mitt livs form för tillfället. Men på grund av att det hastigt och lustig blev en massa extrajobb på mitt arbete och en kort förälskelse tappade jag lite av det här med dieten. Under mördarmånaden mådde jag fantastiskt, jag var pigg och min mage (som annars är väldigt förtjust i sin fina katarr) fungerade utan problem. Jag har inte gått upp i vikt, men jag heller inte varit så pigg som jag var i mars. Och min magkatarr har kommit på besök igen. 

Så nu, sedan ett par dagar tillbaka kör jag på en nystart. Inte alls av mördarmånad kaliber, men jag kommer att sköta mig i veckorna, och mindre bra på helgerna. Strunta i halvfabrikat, minska ner på kött, öka träningen och äta bättre och oftare.

Men, i lördags när jag var ute och sprang, så fick jag fruktansvärt ont i höften. Så nu är det vila fram till måndag. Blir lite stryketräning av överkroppen bara. 

Random bilder sen sist vi sågs.

Livet är ett äventyr

Det var länge sedan jag skrev här, jag vet. Men det har varit mycket, som vanligt. Och inget är 

som det var innan, som vanligt. Jag kommer mest troligt behöva flytta igen, men innan dess ska jag på lite norrlandsäventyr igen. Äventyret fortsätter och mitt liv är väldigt sällan tråkigt. Och det, 

mina vänner, älskar jag.

Jag har mer att berätta, så titta gärna in här igen.

Inspiration