"All our dreams can come true, if we have the courage to pursue them"
För tio år sedan (och någon månad) satt jag i en sal på Flyinge. Jag hade för någon månad sedan gjort ett antagningtest som slutade med att jag kräktes upp min lasange som jag hade hade ätit till lunch. Men in kom jag. Flyinge var stort och jag kände mig viktig. Utbildningen var lika skrämmande som den var lärorik. Jag kunde sitta under våra tretimmarsföreläsningar och nästan känna riktig ångest över att jag inte skulle kunna hinna lära mig precis allt läraren sa. Men lika mycket ångest jag hade, lika många aha-upplevelser hade jag.
Första året var teori, rida galoppör och dricka X-cider. Det var uppvisning med min älskade Afro på flyingedagarna. (Oj, som jag grät när hon åkte tillbaka till skolan igen, inte visste jag att jag några år senare skulle få kalla henne min). Det var skräckfilm och pizza.
För nio år sedan flyttade jag in i min första egna lägenhet. Den låg i Alsen och jag hade precis börjat mitt andra år på hippologen. Nedanför lägenheten låg vackra Alsensjön. Det året var middag med hästforskare som jag läst om tidigare i flera år, det var norrsken och det var förälskelse. Det var förfrusna fingrar men stort leende ändå, det var sena kvällar med veterinären för att lära mig precis allt jag någonsin kunde.
En dag, på vårkanten när jag snart skulle avsluta min utbildning, så fick jag ett samtal en morgon. Jag var i Göteborg på studiebesök, och hon som ringde informerade mig att jag hade fått årets hippologstipendium.
Det var nog då jag verkligen förstod kopplingen mellan att jobba hårt och att få det man vill i livet. Något som fortfarande hänger kvar hos mig.
När jag åkte ifrån norrland den gången så kommer jag ihåg att jag tänkte att det här året, mitt år i Alsen, nog var ett av de bästa jag någonsin haft. Och det är det nog fortfarande.
