31, scared but not broken

Ibland går inte livet som man vill.
Pusselbitarna passar inte och hur mycket man än försöker så får man inte ihop det. Imorgon är min stora juridiktenta och det är inte ens säkert att jag kommer kunna skriva den.
Just nu sitter jag och väntar på ett mail som kommer informera mig om jag får göra den eller inte.
Felet är ingen annans än mitt. Brist på sömn och för mycket att göra på jobbet och en opererad hund har gjort att mina studier fått hamna lågt på prioriterningslistan.Precis vad jag lovade mig själv att det inte skulle hända. Naturligtvis så påverkar det inte min möjlighet att klara rektorsprogrammet, men what the fuck, jag ville både göra tentan och klara den.

Jag inser att de senast inläggen har handlat om hur jag inte klarar mina livsmål. Men det är bara en tillfällig svacka. Just nu så funkar det inte. Men det ger mig bra möjligheter att träna upp mina mentala styrkor. Bakslagen kommer att dyka upp då och då, det ända jag kan styra över är hur jag reagerar på dem. Och just nu känner jag mig stark.

 O snail
Climb Mount Fuji
But slowly, slowly

Kobayashi Issa

34, och hur fan gör man det?

Att driva en framgångsrik skola låter mycket enklare än vad det är. Som chef på en skola är du ansvarig för en massa olika områden. Skollagen pekar tydligt ut rektorn som ansvarig för iprincip allt som rör elevers rätt till utbildning. Förutom den "lilla" biten är du bugdetansvarig, marknadsföringsansvarig (är det ett ord?) och du ska ha lönesamtal, göra årsplaneringar samt slänga in medarbetarsamtal en gång om året.
Det är en ekvation som inte går ihop. Men ändå så gör den det. Man hittar lösningar.

Mitt största problem i det här är inte tiden. Jag älskar mitt jobb. Jag lägger mer än gärna ner mer tid än vad som krävs av mig, det är inte ett problem. Det är när mina gränser testas som jag känner mig levande. Nej, mitt problem är att att jag fastnar i vissa tankebanor. Vissa sätt det "ska" vara på. Vem har sagt att det ska vara så, egentligen? Jag var på en föreställning igår som min kära mammas särskoleelever hade satt samman. Den handlade om utanförskap, små grupper och BUP för att nämna lite.Föreställningen innehöll en hel del humor, men gav mig en ordentlig käftsmäll. När elever får svårigheter att klara skolan vänds ofta problematiken mot dem. De får diagnoser (en helt annan diskussion) och placeras i mindre grupper. De pekas ut och de undersöks.
Hur kul är det för eleven, egentligen?

Någon måste våga bryta de gamla tradtionerna. This is not good enough.

"Your time is limited, don´t waste it living someone else´s life. Don´t be trapped by dogma, which is the result of other people´s thinking. Don´t let the noise of other people´s opinion drown your inner voice. and most important, have the courage to follow your heart and intuition, they somehow already know what you truly want to become. Everyting else is secondary"

I get irritated, nervous, very tense or stressed, but never bored

Ja, det har varit mycket nu ett tag. En av mina elever mördades för några veckor sedan och det tog luften ur mig totalt. Jag känner mig fortfarande tömd på kraft och tagen. Men man är starkare än vad man tror och man fixar det mesta som kommer ens väg. Det kommer fler inlägg, jag lovar. Mer peppiga inlägg, för egentligen hatar jag sådana här inlägg. Inlägg av typen det-är-så-jävla-synd-om-mig-för-livet-har-varit-orättvist. Jag är bättre än så, förlåt.