Min Afrodite

Första gången jag träffade Afro var en ganska så sen kväll när jag gick gymnasiet. Skolan behövde fler hästar och Afros ägare hade beslutat sig för att sälja henne. Jag har aldrig riktig kunnat klura ut varför de sålde henne, hon hade en riktigt bra bror som sprang in någon miljon och även om hon inte var lika tidig som honom så hade hon kunnat bli bra om hon fick tid.

Afro var då liten och rädd. Stressad till tusen och laddad till tänderna. Efter några månader som skolhäst hade hon lugnat ner sig och jag har många varma minnen av henne från min skoltid. Som kvällen jag och läraren åkte in och körde ett "lopp". Jag och Afro hamnade i dödens, vilket på förhand var bestämt, och även om hon inte orkade hela vägen in så kämpade hon till tusen. Något hon hade blivit anklagad för att aldrig göra. Känslan var obeskrivlig.

Eller när jag körde henne på skolans slinga en vårkväll och solen var på väg att gå ner.

Eller när jag stod med Afros huvud i min famn på veterinärstation och fick beskedet att hon hade en chans att överleva sina sprickor i armbågsbenet hon hade fått av en spark när en elev släppt in henne i fel hage.

Afro trivdes ypperligt som skolhäst i några år. Men sedan blev hon sur. När jag jobbade där som lärare så bet hon till och med en elev. När beslutet togs på ett möte att hon skulle säljas så köpte jag henne där och då. Underbar som min pappa är backade han upp mig ekonomiskt och en kväll i jan/feb så hämtade jag henne med transport och körde henne till en vän där jag lånade en box.

Att sitta där i boxen med Afro och veta att hon var min, det kan vara en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

När jobbet på skolan slutade så flyttade (via några omvägar) hem. Och nu går hon som heltidsätare i Åbarp och bara lever det goda livet. Hon äter och blir ompysslad. Hon är även polare med min pappa som sköter fodringen eftersom jag är iväg och jobbar hela tiden. Lustig grej det där, jag jobbar för att kunna bo på gård och umgås med mina hästar och hund. Men för att kunna jobba måste jag åka bort. Ödets ironi.

Fina, fina Afro.

In all the world, there is no heart for me like yours. In all the world, there is no love for you like mine

Maya Angelou

I don´t know where I´m going, but I´m not lost

Titta på dokumentären. Och då menar jag titta. Titta på hästen, på öronen, munnen och svansen. På kroppshållningen. Titta sedan på Buck. Se hur han rör sig, hans axlar händer och blick.
För mig är det så nära riktigt magi man bara kan komma.

Monty Roberts

"Våld löser inte problemen, bara uppskjuter dem eller omintetgör deras lösande. Man får inte en trasig maskin att fungera genom att sparka på den"

Så, varför lösdrift?

Jag har mina hästar på lösdrift. Jag har valt det för dem, för att jag anser att är det ultimata sättet att ha hästar. Visst, det finns för och nackdelar. Men för mig så väger fördelarna upp nackdelarna. Bestäm själv!

Nackdelar:

Skitiga, långhåriga hästar. Inte direkt optimalt om du tävlar.

Skaderisk. Hästar som går ihop kan skada varandra, ja.

Kräver mycket mark.

Större foderkostnad, hästarna måste äta mer för att inte frysa.

Du har inte koll på varje häst individuellt. Dvs, hur mycket de dricker, hur mycket de äter och hur avföringen ser ut.

Fördelar:

Hästen får ett naturligare liv. Hästens digestionsorgan är gjorda för att hästen ska äta minst 14 timmar per dygn. Det är inte många hästar på box som lyckas komma i närheten av den siffran.

Hästarna blir lugnare. Hästar som får gå på lösdrift upplevs lugnare.

Hovmekanismen förbättras. Hästar som får röra sig mycket får (nästan alltid) bättre hovar.

Ja, mina hästar får gå på lösdrift. Det är mitt val för dem.

Liberty is always dangerous, but it is the safest thing we have Henry Emerson Fosdick

Serenity is not freedom from the storm, but peace amid the storm

Ibland har jag tur. Ibland åker nämligen mina föräldrar bort när jag är i skåne och jag får vara Åbarpsvakt. Har jag då riktig, riktig tur så blåser det och stormar lite så huset låter och jag kan ha en elden igång hela kvällen utan att huset förvandlas till en bastu.

Igår stormade det på rätt bra och jag var själv. Hunden, som på senare år blivit mer eller mindre döv skällde på huset så fort det skakade till. Det kändes väl precis som när man stänger dörren, antar jag. Vår katthona fick ingen ro i kroppen utan gick och jamade samt gav väggarna väldigt skeptiska blickar. Hennes son däremot sov sig igenom hela natten.

Hästarna då?

Hur lugna som helst. De stod i sin lösdrift hela kvällen. Sov lite, åt lite. Totalt obekymrade över blåsten och oljuden. De är verkligen coola de där djuren. De går ju på lösdrift året runt (jag kommer förklara varför i ett senare inlägg) så de gick ute på nyårsafton också. Dock fick de inte gå i den stora hagen för det var precis där vi skulle skjuta upp raketer.

Det nya året kom och jag skålade med min familj, sen gick jag till hästarna. Afrodite stod med huvudet högt och tittade på fyrverkerierna. Lukas sprang omkring lite och försökte undersöka. Han är ju vansinnigt nyfiken.

De var inte rädda (bara lite när våra raketer smällde en bit bort. Men annars ingenting)

De är coola, mina hästar.