Min Afrodite

Första gången jag träffade Afro var en ganska så sen kväll när jag gick gymnasiet. Skolan behövde fler hästar och Afros ägare hade beslutat sig för att sälja henne. Jag har aldrig riktig kunnat klura ut varför de sålde henne, hon hade en riktigt bra bror som sprang in någon miljon och även om hon inte var lika tidig som honom så hade hon kunnat bli bra om hon fick tid.

Afro var då liten och rädd. Stressad till tusen och laddad till tänderna. Efter några månader som skolhäst hade hon lugnat ner sig och jag har många varma minnen av henne från min skoltid. Som kvällen jag och läraren åkte in och körde ett "lopp". Jag och Afro hamnade i dödens, vilket på förhand var bestämt, och även om hon inte orkade hela vägen in så kämpade hon till tusen. Något hon hade blivit anklagad för att aldrig göra. Känslan var obeskrivlig.

Eller när jag körde henne på skolans slinga en vårkväll och solen var på väg att gå ner.

Eller när jag stod med Afros huvud i min famn på veterinärstation och fick beskedet att hon hade en chans att överleva sina sprickor i armbågsbenet hon hade fått av en spark när en elev släppt in henne i fel hage.

Afro trivdes ypperligt som skolhäst i några år. Men sedan blev hon sur. När jag jobbade där som lärare så bet hon till och med en elev. När beslutet togs på ett möte att hon skulle säljas så köpte jag henne där och då. Underbar som min pappa är backade han upp mig ekonomiskt och en kväll i jan/feb så hämtade jag henne med transport och körde henne till en vän där jag lånade en box.

Att sitta där i boxen med Afro och veta att hon var min, det kan vara en av de lyckligaste stunderna i mitt liv.

När jobbet på skolan slutade så flyttade (via några omvägar) hem. Och nu går hon som heltidsätare i Åbarp och bara lever det goda livet. Hon äter och blir ompysslad. Hon är även polare med min pappa som sköter fodringen eftersom jag är iväg och jobbar hela tiden. Lustig grej det där, jag jobbar för att kunna bo på gård och umgås med mina hästar och hund. Men för att kunna jobba måste jag åka bort. Ödets ironi.

Fina, fina Afro.

In all the world, there is no heart for me like yours. In all the world, there is no love for you like mine

Maya Angelou