Att driva en framgångsrik skola låter mycket enklare än vad det är. Som chef på en skola är du ansvarig för en massa olika områden. Skollagen pekar tydligt ut rektorn som ansvarig för iprincip allt som rör elevers rätt till utbildning. Förutom den "lilla" biten är du bugdetansvarig, marknadsföringsansvarig (är det ett ord?) och du ska ha lönesamtal, göra årsplaneringar samt slänga in medarbetarsamtal en gång om året.
Det är en ekvation som inte går ihop. Men ändå så gör den det. Man hittar lösningar.
Mitt största problem i det här är inte tiden. Jag älskar mitt jobb. Jag lägger mer än gärna ner mer tid än vad som krävs av mig, det är inte ett problem. Det är när mina gränser testas som jag känner mig levande. Nej, mitt problem är att att jag fastnar i vissa tankebanor. Vissa sätt det "ska" vara på. Vem har sagt att det ska vara så, egentligen? Jag var på en föreställning igår som min kära mammas särskoleelever hade satt samman. Den handlade om utanförskap, små grupper och BUP för att nämna lite.Föreställningen innehöll en hel del humor, men gav mig en ordentlig käftsmäll. När elever får svårigheter att klara skolan vänds ofta problematiken mot dem. De får diagnoser (en helt annan diskussion) och placeras i mindre grupper. De pekas ut och de undersöks.
Hur kul är det för eleven, egentligen?
Någon måste våga bryta de gamla tradtionerna. This is not good enough.
"Your time is limited, don´t waste it living someone else´s life. Don´t be trapped by dogma, which is the result of other people´s thinking. Don´t let the noise of other people´s opinion drown your inner voice. and most important, have the courage to follow your heart and intuition, they somehow already know what you truly want to become. Everyting else is secondary"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar